Varför det är så självklart för mig ska jag tala om, när min mamma förklarades hjärndöd den där mörka dagen i augusti 1997 så fick vi anhöriga frågan om vi trodde att hon ville donera sina organ. Vilket vi alla var överens om att hon ville. Jag vill verkligen inte att mina anhöriga ska behöva ta ställning till om/när den dagen kommer för mig. Men tack vare att vi valde att låta mamma donera organ så slapp tre familjer gå igenom den sorg som vi gick igenom.
Så kan jag hjälpa några att slippa sörja så är det klart att jag vill göra det. Har jag inte längre någon användning för mina organ själv, men de fortfarande är i bra skick och skulle kunna fungera hos någon annan, ja då är det självklart för mig att någon med användning av dem ska få dem.
För mig finns det inga alternativ. Behöver jag själv ett organ någon gång i livet så är det klart att jag gärna vill att någon ska kunna donera till mig, men då måste jag själv vara villig att donera mina. Det är likdant med det faktum att jag är blodgivare (trots envis nålskräck). Behöver jag blod förutsätter jag ju att det finns, men då måste även jag dra mitt strå till stacken och ge blod.
Så, alla ni som funderat på hur ni skulle kunna göra något bra. Gå med i donationsregistret och bli blodgivare.
Puss
jag kommer också donera mina organ