Kollegan fick kämpa länge och även flytta för att få vettig hjälp. Jag och skrutt (då tre månader) blev inlagda på sjukhuset då hon inte ville ta bröstet trots hunger. Sen fick jag "hjälp". Jag skriver inom "" eftersom det som erbjöds
var totalt värdelöst för min del.
Jag kom ur depressionen sakta men säkert på egen hand. Och med hjälp av Kyrkis.
Vi har pratat om hur svårt det är att få hjälp, att mycket avskrivs som normalt eller babyblues. Men det är så viktigt att man som drabbad får rätt hjälp, i tid. Jag kan känna mig rånad på den första tiden med skrutt, vilket inte kommer att komma tillbaka.
Har jag varit rädd nu när jag är gravid igen? Ja, självklart. Men nu är både jag och R bättre rustade, vi vet vilka tidiga tecken som finns. Och jag har lärt mig sätta gränser, för just gränsöverträdelse var nog något som faktiskt triggade igång det hela.