Ny Moder Natur sökes...

publicerat i Livet;
Den nuvarande har ju helt klart problem med minnet, humöret eller helt enkelt med att fatta beslut. Vad det är för fel vet jag inte riktigt, men nåt av ovanstående är det ju helt klart. Ena stunden är det sol och fint, nästa spöregnar det och nu har det dessutom dragit förbi en rejäl åskskur. Jag vill ha sommar och varmt.... 6:e juni förra året jobbade jag och satt ute i solen på dåvarande jobbets uteplats och lyckades till och med bränna mig. Ge mig sån värme nu också! Jag behöver det.

Förövrigt så tycker jag inte alls om åskan som mullrade här förut. Jag ogillar den extra mycket när jag är ensam...vilket jag med andra ord var ikväll. Vid första smällen så insåg M att det var lika bra att han gav sig iväg hemåt innan regnet kom (han rullade hit idag, hurtbullen) för att slippa frysa och se ut som en dränkt katt. Så jag fick vackert vara ensam när värsta smällarna kom.

Som tur är så har jag kanonbra hörlurar till mobilen så jag kunde ligga och lyssna på musik tills det hade lugnat ner sig igen. Jag vet inte när det här obehaget inför åska har uppkommit, förut tyckte jag att det var mysigt med åska...men uppenbarligen inte längre.

Men nu är det som sagt över för den här gången och man kan sova lugnt i natt, förhoppningsvis. Imorgon bör man vara pigg och utvilad eftersom vi ska på studiebesök på en arbetsplats som kanske vill anställa oss (eller några i alla fall).

Nu ska jag ta och kramas med kudden i brist på M.


Puss

min

Nu är det officiellt

publicerat i Livet;
Ja, ni vet återvändsgränden jag pratade om igår. Idag kan jag berätta vad det handlar om eftersom det blivit officiellt. Kontoret där jag jobbar kommer att läggas ner så vi blir alla uppsagda på grund av arbetsbrist. Idag gick en pressrelease ut i lokaltidningen, den kan ni ser HÄR.

Det här känns verkligen inte bra, men jag försöker som sagt det positivt och tänker att det här öppnar upp nya dörrar för mig. Och företaget gör verkligen allt för att vi ska känna oss motiverade tills den dag vi stänger igen och försöker på alla sätt att hjälpa oss att hitta nya jobb. Beskedet kom igår och redan idag hade vi första arbetsplatsbesöket (några från en stor arbetsgivare kom och pratade med oss och vi fick lämna intresseanmälan) och imorgon ska vi som vill gå på studiebesök hos en annan stor arbetsgivare. Så det känns bra. Vi försöker hålla modet uppe och jobba på som vanligt, men visst känns det tungt.

Jag själv firade min åtta månaders dag som anställd igår, samma dag som nedläggningsbeskedet kom. Jag vet ju hur det känns för mig, overkligt och tomt och jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för många andra som varit där i många, många år.

Men,men...jag tänker göra mitt bästa, varje dag, fram tills att det är dags att gå därifrån för sista gången. Jag sa det på jobbet igår, jag tänker sluta med flaggan i topp. Det tror jag att vi alla tänker.

Så är det någon som har ett jobb åt mig så är det bara att hojta till.


Puss

min

Jag glömde ju...

publicerat i Myrman tipsar;
Jag och M såg en dokumentär nu ikväll om en flicka som fick ett nytt hjärta för några år sedan och då började vi prata om organdonationer. För mig är det helt självklart att donera mina organ när jag inte längre behöver dem själv, jag skrev in mig i donationsregistret för länge sedan och M är också med där.

Varför det är så självklart för mig ska jag tala om, när min mamma förklarades hjärndöd den där mörka dagen i augusti 1997 så fick vi anhöriga frågan om vi trodde att hon ville donera sina organ. Vilket vi alla var överens om att hon ville. Jag vill verkligen inte att mina anhöriga ska behöva ta ställning till om/när den dagen kommer för mig. Men tack vare att vi valde att låta mamma donera organ så slapp tre familjer gå igenom den sorg som vi gick igenom.

Så kan jag hjälpa några att slippa sörja så är det klart att jag vill göra det. Har jag inte längre någon användning för mina organ själv, men de fortfarande är i bra skick och skulle kunna fungera hos någon annan, ja då är det självklart för mig att någon med användning av dem ska få dem.

För mig finns det inga alternativ. Behöver jag själv ett organ någon gång i livet så är det klart att jag gärna vill att någon ska kunna donera till mig, men då måste jag själv vara villig att donera mina. Det är likdant med det faktum att jag är blodgivare (trots envis nålskräck). Behöver jag blod förutsätter jag ju att det finns, men då måste även jag dra mitt strå till stacken och ge blod.

Så, alla ni som funderat på hur ni skulle kunna göra något bra. Gå med i donationsregistret och bli blodgivare.

Puss

min