Sometimes now feels like the past

publicerat i Livet;
Ja, nu ikväll känns det här som nåt jag varit med om tidigare... allt för många gånger. Jag vet att det bara sitter i mitt eget huvud men ändå dyker känslan upp. De där tankarna om att jag inte duger, att jag inte är värd nåt. Jag är verkligen ingen klängig person egentligen utan jag anser mig som självständig. Men jag har ett bekräftelsebehov som antagligen är större än andras. 
 
Mitt bekräftelsebehov hänger med största sannolikhet ihop med att jag varit mobbad och utfryst större delen av min skoltid. Jag har inte många vänner och har svårt att få nya. Förmodligen för att jag inte gärna släpper in folk "hela vägen", speciellt inte tjejkompisar då jag upplevt hårda svek från de jag trott varit mina bästa vänner. 
 
Hur som helst så känner jag mig väldigt ensam ikväll, och jag gillar det inte. Jag vet med mig att det kommer bli svårt att sova ikväll, vilket inte är bra. Imorgon ska jag ju vara fit for fight och tillbaka på jobbet. 

Efter regn kommer solsken

publicerat i Livet;
Ja, idag stämmer det verkligen till hundra procent. Det vräkte ju verkligen ner igår kväll och imorse så var det strålande sol (och 18 grader) redan halv tio. Ljuvligt såklart! Det har dock blåst ordentligt hela dagen. Och här inne är det hur varmt som helst, dessutom kan jag inte med ventilationen. Men, men... det får gå ändå. 
 
Sambon är ju iväg och leker med grabbgänget, just nu är de ute och åker Ådalen 3, jag är inte alls avundsjuk jag lovar. Själv så ska jag snart ge mig ut och gå en sväng hade jag tänkt och imorgon ska jag tillbaka till jobbet efter 3 veckors sjukskrivning. Jag är inte helt återställd men nu tänker jag jobba ändå. Jag vill inte vara hemma längre. 
 
Förresten så är vi från och med imorgon skrivna här i huset och kommer få posten hit också. Igår la kärleken ut lägenheten till försäljning, nu känns allt så himla verkligt och jag älskar varje minut. 
 
 
Puss 

Regnet vräker ner...

publicerat i Livet;

Och här hemma kan jag inte mycket annat göra än att lyssna när det smattrar mot fönstren och taket.

Jag känner mig faktiskt lite ensam och ynklig just nu. Jag brukar gilla att få lite tid för mig själv, men idag verkar jag inte ens kunna övertyga mig själv om det. Det är första kvällen och natten jag har/ska spendera själv hemma i huset eftersom kärleken är iväg och spelar dataspel med grabbarna (visst har jag nämnt att jag lever med en nörd?). Inte ens Juni the cat vill sällskapa med mig här i dubbelsängen som ikväll känns enorm.

Ja,ja... jag kollar väl på lite gamla dokumentärer på svt's öppet arkiv och hoppas att jag somnar.

Puss

// Ensamma och lite ynkliga fröken Myrman