Svärföräldrar, en vetenskap i sig.

publicerat i Livet;
Något jag har funderat på ganska mycket den senaste tiden är svärföräldrar och att träffa dem för allra första gången. Personligen blir jag skitnervös och sover dåligt flera dagar innan... om jag får veta något i förväg förstås. Får jag inte det så blir det hjärtklappning och nästintill hyperventilering två minuter innan det är dags.

Jag tror att det grundar sig i rädslan att inte duga, att inte vara bra nog för deras son. Mammor har ju en tendens att vara noga med sina älskade söner... för i mitt fall är det svärmödrar som är de läskiga och det är dem som ger mig hjärtklappning. Pratade med pappa om det för ett tag sedan och han sa att för honom har det alltid varit svärgubbarna som gjort honom nervös och det är dem han haft svårast att komma nära... Okej, jag vet vem han var gift med (min mamma) och vet alltså vilken svärgubbe han hade (min morfar) och trust me... morfar Arnold kunde vara en riktig vrånggubbe. Men hur underbar som helst bara man kände honom. Får jag en svärmor som har samma buttra uppsyn som min älskade morfar kunde ha...ja då vet jag inte, då lägger jag nog benen på ryggen och pyser iväg fortare än kvickt. Då vågar jag inte stanna kvar och bli bedömd.

Jag är nämligen helt övertygad om att svärföräldrar (fortfarande främst svärmödrar) dömer sina söners flickvänner ganska hårt. Kan inte riktigt beskriva varför jag tror det, men det gör jag. Sen att jag då råkar vara piercad,tatuerad, vegetarian och födoämnesallergiker gör ju inte saken bättre. Det är nästan så jag hör suckande damer nu som tänker "Måtte detta fruntimmer aldrig börja dejta min son".

Hur man vinner över pojkvänners mor- och farföräldrar vet jag inte, men jag har lyckats rätt bra med de tre pojkvänner jag haft tidigare.... åtminstone tror jag det. Det har verkat som att gamlingarna gillat mig och det är ju jättebra. Jag gillar gamilngar, de är roliga att prata med och har ofta vassare humor än vad man kan vänta sig. Underbart!

Jag är nog personligen ganska lätt att dejta... tror jag. Den som dejtar mig får bara en svärförälder, så det är nog skönt. Men okej, jag har ju min extrapappa också...men ändå. Min pappa är ganska lugn och anser att det är mitt liv och jag får göra mina egna misstag. Det enda han skulle sätta sig emot skulle väl vara om jag träffade någon som var destruktiv, mot sig själv eller mot mig.

Näe, det här svammlet snurrar bara runt,runt i skallen på mig. Nu blir det lite juice och sedan plugg.


Puss

logga

Lite uppdateringar

publicerat i Livet;
Då jag inte bloggat på ett tag så kan jag ju tala om vad som hänt, om nån skulle vara intresserad förstås.

Fredag:
Arbetsrätts omtenta, som jag tror att jag klarade. Skrev som en tok och var klar strax innan tio. Sen hem med lagboken och ner på skolan igen för handledning inför uppsatsen. Fick bra feedback och är taggad till tusen. På kvällen damp det ner ett sms från en klasskompis i Ö-sund som fixat en intervjuperson till mig, underbart. Nu är jag redo att sätta igång.

Lördag:
Upp tidigt och iväg till bussen som bar mig hela vägen till staden i mitt hjärta, ja Umeå alltså. Var framme vid tolv och då bar det av till Lena för lite surr och fika/lunch innan vi styrde kosan mot Strömpilen (köpcentrum) och sedan Klabböle där jag har bott och praktiskt taget är uppväxt. Så härligt att åter vara i byn. En snabbis till graven för att konstatera att det inte gick att ta sig fram dit och sen hem till Lena för att göra oss klara för party.

Vid strax efter 19.00 så äntrade vi Universum där klassfesten var. Återträff för alla som gick ut nian 2000 i Umeå med närområde. Sjukt mycket folk! Vi hittade (och blev hittade av) våra gamla klasskompisar (totalt var vi 6 stycken från 9 F, Bräntis) och sedan var det dags för mat, mingel och sedan dans. Massa låtar från den tiden i våra liv och jag och Lena röjde på dansgolvet tills våra fötter hotade med uppsägning. Ett par vilopauser blev det med andra ord. Patrik från vår klass imponerade verkligen på mig med sina dansmoves, det hade jag inte väntat mig.

Något tråkigt under kvällen var att jag fick veta att en klasskompis tyvärr dött för ett par år sedan, tydligen hade hjärtat bara slutat slå. Det kändes tungt även fast vi inte umgicks när vi gick i skolan, han var ju ändå en del i min högstadietid och lika gammal som mig.

Lena och jag var hemma hos henne vid tre ungefär och ställde om klockan innan vi la oss, smart drag. Vi kom väl i säng vid halv fem på morgonen och jag vaknade kvart över nio...inte mycket sömn med andra ord.

Söndag:
Upp vid kvart i tio efter att ha legat kvar i soffan ett tag och läst. Frukost, surrande, skrattande och en massa svammel, som vanligt alltså. Strax efter 11 så knallade vi iväg mot sjukhuset eftersom jag skulle ta bussen hem och Lena skulle jobba (inte på sjukhuset, universitetet ligger intill och där jobbar hon). Jag klev på bussen kvart i tolv och lämnade Umeå bakom mig. Kändes både bra och dåligt. Trist att behöva åka såklart, men bra att komma iväg i bra tid. Sen var det mest slöande på kvällen.

Idag:
Uppstigning vid åtta, frukost och nu är det plugg som gäller... ja, inte just nu då eftersom jag skriver här. Men resten av dagen ska ägnas åt litteratursökning, formulering av frågor till intervjuerna och följebrevet som jag ska skicka till personerna några dagar i förväg. Full fart framåt!


Puss

logga

Åldersnoja?

publicerat i Livet;
Igår var det alltså dags för återträff med gamla högstadieklassen... vi var 6 stycken där. Jävligt trist tycker jag, men vi som var där hade kul i alla fall och det är väl det som räknas. Men,men... god mat, gamla minnen, kul att höra vad de andra pysslar med nu och sen dans hela natten. Mina stackars fossingar är inte vana vid flera timmars dans i stövlar med klack... så det känns idag. Men oj vad kul jag hade. Gamla låtar från vår högstadietid...underbart.

Kul att se att jag gissat rätt på två styckens karriärval, guldstjärna till mig :)

Näe, nu ska jag ta och lägga över bilderna till datorn och sen blir det mat.

Puss

logga