Sånt som jag funderar på.,,

publicerat i Livet;

Jag är en tänkare/dagdrömmare av rang, det är ett välkänt faktum hos samtliga i min bekantskapskrets att jag kan försvinna in i mina egna tankar. Och att chatta med mig är en upplevelse om jag samtidigt typ läser tidningen eller nåt sånt, risken är överhängande att jag skriver det jag läser helt enkelt.

Men vad är det då som jag funderar på när jag luddar iväg? Ja det kan vara allt från vad jag ska äta till middag till tankar på om jag nånsin kommer att få en egen familj. Oftast är det nånstans på mitten av de ytterligheterna jag befinner mig. Idag har jag till exempel tänkt på hur folk uppfattar mig och om jag verkar vara min riktiga ålder. Ja, ni hör ju själva...

Jag har dessutom jobbat och då måste jag ju tänka på kunderna och kanske framförallt mitt sätt att uttrycka mig. Nog för att språket är mitt främsta vapen, men ändå.

Snart hemma nu i alla fall och det ska bli skönt. Jag tänker inte göra många knop ikväll. Imorgon blir det dessutom ingen sovmorgon. Jag ska ju ut på äventyr och åker hemifrån strax före nio.

Puss

Att åka kollektivt...

publicerat i Livet;

Är en upplevelse i sig, det säger jag inget om. Men den här veckan har varit bland de värsta pendlarveckorna jag nånsin upplevt.

Hela veckan har den ena parfymindränkta tanten efter den andra parkerat sig på sätet bredvid mig. Det i sig kan sabba morgonens tupplur på bussen. Idag kom dock droppen, från oväntat håll. En snubbe (max 20 år) parkerade sig bredvid och tvärsomnade. Inget fel i sig... men att sätta armbågen i sidan på mig och luta sig är inte okej! Sen hade han mage att se sur ut när jag vred på mig så hans armbåge inte längre kunde använda mig som stöd!!

Inte bästa morgonen för mig alltså. Ja, ja... det är i alla fall fredag.

Puss

Varenda liten vägbula

publicerat i Livet;

Efter att ha pendlat samma väg sen i juni och dessutom samma sträcka förra året juni till oktober (gamla jobbet, innan jag kutade in i väggen) så kan jag verkligen varenda lilla grop i vägen. Det är så illa att jag kan blunda i princip hela vägen och ändå veta precis vart bussen befinner sig. Ingen risk att somna och missa hållplatsen i alla fall.

Det var likadant när jag pendlade från vackra västra till Sundsvall när jag pluggade, jag kunde vartenda gupp. Men det känns nästan lite som en trygghet också, på nåt konstigt vis.

Nu är jag på väg hem efter veckans näst sista arbetsdag. Trött är bara förnamnet på vad jag är. Men, men. Sova kan man göra när man blir gammal. Innan dess ska jag ju hinna med ett helt liv. Och även om jag är trött de flesta kvällarna så älskar jag det. Jag har ett jobb jag trivs med, underbara vänner, världens mysigaste lilla lya och har dessutom massa roligheter att se fram emot. Först och främst på lördag.

Nu ska jag ta och slappa sista biten.

Puss